Förlåt ännu en gång för jag varit så off (det går verkligen i perioder :O).
Just nu vet jag bara inte hur jag ska göra riktigt... (och tack för de supergulliga kommentarerna! det värmer kan jag lova<3 puss på er :*)
Jag har så mycket ilska inom mig som inte kommer ut och sakta bryter ner mig, samtidigt har jag väldigt  mycket ledsamhet inom mig som inte heller kommer ut rikigt.
Allt jag gör är att ligga och gråta om nätterna. Gråta och skaka...
Ingen sömn, bara tårar.

Inget blir rätt heller.
Jag äter = fel för mig, rätt för alla andra
Jag äter inte = rätt för mig, fel för alla andra

Försökte bli "normal" några dagar, mådde dåligt av det. Kännde mig fetare än jag redan är.
Samtidigt finns det något inom mig som säger att detta är fel sätt att göra på. Visst, det ger resultat. Men hur kommer kroppen klara av detta? Och kan jag verkligen sluta när jag nått målvikten? Och ibland blir det bara för jobbigt att behöva ljuga hela tiden och inte kan göra som alla andra. Äta något riktigt gott bara för man vill, utan ångest. Det finns ju inte i min värld längre, antagligen inte i någon av era världar heller.

Sen tänker jag mycket på kärleken nu. Jag fyller 18 om ett halvår och hur långt har jag kommit med kärleken?
Ingenstans!
Jag är över M, men inte kännslan. Att faktikst vara omtyckt. Att vara älskad.
Fan!
Sen är det ju kul att bli 18 och fortfarande vara oskuld. Visst det har väll inget med saken egentligen, det finns ju folk som väntar mycket längre, men det är ju bara det att jag inte väntat. Ingen har viljat ha mig. Det är en jäkla skillnad. Jag kunde ha haft 107 killar och tjejer som stått i kö men jag sagt nej till alla. Då har ju i alla fall någon tyckt jag var snygg, någon hade viljat ha mig. Men nu, nu är det inte så. Ingen vill ha mig. Det säger ju endel hur man ser ut och är som person.

Sen är det ju det med ilskan med. Allt kommer ju ut över familjen. Jag skriker, gråter, skäller, smäller i dörrar och beteer mig som en riktig jävla idiot rent ut sagt. Jag skämms när jag tittar tillbaka på det. Men jag får inte ut det på något annat sätt, min familj råkar bara vara på fel ställe helt enkelt.

Och sen skolan. Ja suck!
Jag orkar inte bry mig. Jag är mest bara där för att jag måste. Eller ja, min linjes lektioner är ju grymt roliga, där kan jag sitta i mina egna tankar och bara göra uppgiften vi har framför oss. Men annars, ja då är jag som ett skal. Jag sitter på lektionen, kroppen är där, men inte tankarna eller själen. Den har försvunnit någon annan stans.

Inget är som det någonsin var,
inget blir det samma.

Ingen röd tråd i inlägget och det blev ganska långt.
Sorry.
Puss på er<3