Fan vad allt är så jävla fel!
Jag vill bara gråta, men det går inte.
Det är som om dom har frusit fast inom mig.

Jag har kämpat för att slippa må såhär igen, men nu är jag tillbaka på ruta ett igen.
Men på ett sätt känns det skönt. Jag känner mig hel igen.
Innan, när jag var "frisk" igen och "lycklig", så kände jag mig inte hel. Något fattades, men nu är jag hel.
Utan min depresion så är jag inte hel, den är en bit av mig. En del av Amf. Den behövs för att jag ska överleva.
Trotts att den får mig att försöka ta självmord, så kan jag inte leva utan den heller.
Hat/kärlek.


Om J får reda på något, då vet jag inte vad som kommer hända.
Hon kommer bli så grymt sjukt besviken i alla fall.
Om mamma får reda på något, då blir det säkert BUP igen.
Fuck bup!
Jag ska inte tillbaka dit igen!