Jag har ingen stans att ta vägen.
Ringa en kompis? Nej, dom tror att allt är bra igen, att jag är sååå lycklig. Jag har varit nära att mista dom flera gånger under året och jag orkar inte med det mera.
Mamma? Nej, då får jag bara en massa problem.
Bdb? Där har jag en massa vänner och lilla syster som skulle lägga sig i och så skulle alla bli "Suck, nu har det börjat igen".
Min andra blogg? Faster och min "kompis" läser den. Och så fort jag bara nämner ordet mat, träning eller depp så är dom på mig som gamar.
Jag vill bara få prata ut, men om vad?
Det finns inget att säga men ändå så trycker allt på så extremt.
Jag kan inte ens klara av en ända dag utan att allt ska bli tvärt emot vad jag har tänkt mig.

Jag bara orkar inte med denna jävla helvetes skiten.
Jag fattar inte ens att jag fortsätter kämpa, för jag menar vad kämpar jag för?
Inget.
Finns inget att se fram emot.

Jag ska byta skola, lämna alla kompisar, måste bo hemma igen, måste umgås med folk jag inte vill umgås.
Är detta mitt liv?
Jag borde göra slut på det.