Jag bara failar hela tiden.
Jag är värdelös.

Jag betyder inget för er längre.
Jag har sjunkit in i någon sorts dimma och jag existerar inte för er längre.
Jag försökte äta, kanske ni såg mig då.
Nej
Försökte att sluta äta, såg ni mig då?
Nej

Jag är ingen, har aldrig vart.
Jag trodde ett tag att jag var det, men jag hade fel.

Men jag ska inte vara bitter. Jag ska inte tänka "Varför lämnade ni mig?".
Istället ska jag se på minnerna.
Jag ska titta på dom och tänka "Den tiden var det mest underbara tiden i mitt liv, ni fick mig att skratta, le och leva. Ni fick mig att känna mig älskad och jag fick reda på vad vänskap och gemenskap betyder. Ni ska för alltid finnas i mina tankar och minnen".
Jag kommer alltid sakna er, men det är erat val. Vill ni inte ha mig mer så visst. Jag ska lämna er ifred.

Men vad som än händer, jag älskar er. Både då och nu och kommer alltid göra!
Men farväl då?
<3

---

Sorry för virrig text, men ni behöver inte förstå. Det är det inte meningen heller, jag behövde bara skriva av mig lite.

Vafan har jag gjort?
Just då brydde jag mig inte så mycket, men nu? Jag mår så dåligt över det hela.
Vi hade ju bara träffats en gång!

Allt började med att han la armen över mig, visst inte så farligt, men jag tyckte ite direkt om det egentligen. Jag kände mig obekväm. Sen fortsatte det. Jag trodde att det bara skulle bara vara en liten oskylldig puss och så kom tungan. Jag ville ju inte gå så långt.

Och jag har funderat lite idag. Han har skickat 100 sms minst idag och jag känner mig inte alls bekväm med att han skriver "puss", "jag tänker på dig varje sekund" och "<3333333". Inte efter en gång!

Men det är ju mitt egna fel. Jag kunde ju ha puttat bort han när jag tyckte att han gick för långt. Jag kunde ju sagt att jag inte ville att det skulle gå så fort. Men just då tänkte jag inte på det. Just då kändes det rätt, men jag är inte kär i han. Jag är kär i tanken på att ha ett förhållande, men inte i han. Allvarligt så vet jag inte ens om jag tänder på killar. Jag har alltid varit lite mera åt tjejhållet men då tänkte jag att jag var bisexuell eftersom man måste ju vara ihop med nån kille nån gång. Det är ju "normalt". Men nu, ja jag vet inte. Jag vill allvarligt aldrig ha nån jävla k*k i mig! Inte hans eller någon annans. Men jag vet ändå inte.

Hur fan kan man inte veta vilken läggning man har då?
Fan jag är ju patetisk! Och hur kan jag känna mig dålig av hångel?!
Hallå!
Det var ju inte som vi låg med varandra! Jag är ännu mera patetsik.

Sorry att jag inte svarat på era  kommentarer eller läst era bloggar men idag så har jag varit totallt upptagen hela dagen.

Måste bara berätta att jag har nog gått och blivit kär, och det är besvarat också!
Jag har mött en kille och idag satt vi inte bara och höll handen, nej det blev kram, smek, kyss och hångel. Han fick mig att känna mig lycklig, vacker (något i alla fall) och älskad. Jag visste inte hur det känndes förens nu. Han fick mig att glömma att dagen varit en ända stort fail, han fick mig att skratta, le och känna mig alldeles knäsvag.

Asså gud vad händer med mig? Han tycker desutom att jag är vacker!
Jag är inte vacker, hur kan han tycka det?

Ja jag känner mig helt förvirrad. Sammtidigt som jag är lycklig så är jag rädd. Rädd för att allt ska spricka, rädd för att jag ska vakna upp ur drömmen och rädd för själva förhållandet. Jag menar jag har aldrig varit tillsammans med nån. Jag vet inte hur man gör. Vad är det jag ger mig in på?!

Jag kan ju inte gå och bli kär sådär!

Okej nu tänkte jag göra som Diana på OhSolitude.bloggagratis.se, nämligen rensa länklistan.
Dom som ska stå på min länklista är de som faktiskt läser min blogg, så om du läser min blogg och vill vara med i länklistan gör en komentar på detta inlägg så hamnar du bland länkarna.
:)
Stay strong!

Jag vill inte sova.
Jag orkar inte.
Vet att jag måste upp i morgon, men orka sova.

Vill gråta, tillåter mig inte att göra det.
Varför? Jag vet inte.
Allt bara trycker på.

Jag vill inte ta till något vast, men varför inte egentligen?










In Flames- Come Clarity
 <3

Jag har ingen stans att ta vägen.
Ringa en kompis? Nej, dom tror att allt är bra igen, att jag är sååå lycklig. Jag har varit nära att mista dom flera gånger under året och jag orkar inte med det mera.
Mamma? Nej, då får jag bara en massa problem.
Bdb? Där har jag en massa vänner och lilla syster som skulle lägga sig i och så skulle alla bli "Suck, nu har det börjat igen".
Min andra blogg? Faster och min "kompis" läser den. Och så fort jag bara nämner ordet mat, träning eller depp så är dom på mig som gamar.
Jag vill bara få prata ut, men om vad?
Det finns inget att säga men ändå så trycker allt på så extremt.
Jag kan inte ens klara av en ända dag utan att allt ska bli tvärt emot vad jag har tänkt mig.

Jag bara orkar inte med denna jävla helvetes skiten.
Jag fattar inte ens att jag fortsätter kämpa, för jag menar vad kämpar jag för?
Inget.
Finns inget att se fram emot.

Jag ska byta skola, lämna alla kompisar, måste bo hemma igen, måste umgås med folk jag inte vill umgås.
Är detta mitt liv?
Jag borde göra slut på det.

Tack för komentarerna jag fick från förra inlägget :)
Kan berätta att jag kommer inte skriva något särskillt idag och kommer inte kunna svara på några komentarer eller så. Jag har fått solsting eller nått så jag är riktigt riktigt dålig just nu så jag orkar knappt sitta upp.
Skriver mera i natt eller imorgon.
MEn ha det så bra så länge. <3

Jag vet inte riktigt varför jag gråter egentligen.

Kanske för att jag känner mig helt jävla falsk mot mamma? Eller för att jag har kommit på att killen jag tycker om lite (som jag trodde tyckte om mig med) verkar ha dissat mig totalt? Eller kanske för att jag är en fet kossa som ätit sig extremt fet idag?

Jag vet inte, men gråter gör jag i alla fall. Har en låda allt för nära mig med en massa rakblad i också. Kan inte bestämma mig om jag ska "lätta på trycket" lite eller inte. Men då skulle jag bli ännu mera falsk mot mamma.

Orkar inte skriva om varför jag känner mig falsk mot mamma och så, så jag bara kopierar det från min andra blogg.

---

Från min andra blogg:

Världens klump i magen, och allt är mitt fel.
Jag ska förklara situationen, sähär är det:
Mamma har jobbat kväll nu alla dagar (förutom i onsdags) bara för att en på jobbet blev sjuk. Det innbär att hon åker sådär vid 11-11:30 tiden. Då har jag ännu inte gått upp ur sängen, jag är vaken men ligger kvar och tittar på tv eller stänger på datorn. Så jag träffar inte henne på morgonen. Sen så kommer hon inte hem förens vid 21:30 någon gång, och då blir det typ "Hej alla här hemma", lite mat, duschen och sängen för mamma. Så då träffar jag ju inte henne på kvällen häller. Vilket innebär att jag har träffat henne max 2 timmar per dag denna veckan.

Sen så idag efter att hon kommit hem så var jag i köket och fixade te och hon inne på sitt rum. Inget märkvärdigt alls, men sen kom hon ut i köket och vi pratade och lite så. Sen kom hon fram till mig och gav mig en kram.

- Hur är det ****? Mår du bra?
- Ehm, jo det är väll bra, hur så? (Lite chokad av hennes plötsliga kram och hennes raka fråga bara sådär)
- Nej jag bara undrade. Jag har ju knappt sett dig på en vecka och när jag har gjort det så har du knappt sagt något. Mår du verkligen bra? Är du nere igen? Du vet att du alltid kan komma och prata med mig. (Kramar om mig fortfarande)
- Aha, ne men det är lungt. Har bara inte funnits något att säga.
- Okej, men **** har du skärt dig igen? (Där kom bomben, klumpen i magen. Helt plötsligt bränner tårarna och jag har svårt att få dom att inte rulla ner längst med kinderna.)

Jag ville så gärna säga "Ja mamma, jag har skärt mig igen." Men innan jag ens han få upp den tanken i huvudet så chokades jag av mina egna reflexer när munnen snabbt bildade ett "Nej".

Jag kände mig så besviken över mig själv. Jag menar om/när mamma ser såren på armen så kommer hennes förtroende sjunka ännu lägre än det redan är. Och mycket längre ner går det inte. När det gäller maten och självskadorna så har hon nog inget förtroende kvar knappt. Och allt är mitt egna fel.

Efter det dära Nejet så var jag bara tvungen att avsluta kramen. Det känndes inte som om jag borde vara värdig att få en kram utav mamma efter att ännu en gång svikit henne och ljugit henne rakt upp i ansiktet. Allt för många gånger har jag ljugit för henne, men det är inte det jag känner mig så hemsk över. Utan det är de att jag kan ljuga för henne, titta henne rakt in i ögonen och ljuga utan att jag ens reagerar, inte ens blinkar. Utan lögnen är bara där helt plöttsligt och sen bryr jag mig inte mera om det

Fan vad allt är så jävla fel!
Jag vill bara gråta, men det går inte.
Det är som om dom har frusit fast inom mig.

Jag har kämpat för att slippa må såhär igen, men nu är jag tillbaka på ruta ett igen.
Men på ett sätt känns det skönt. Jag känner mig hel igen.
Innan, när jag var "frisk" igen och "lycklig", så kände jag mig inte hel. Något fattades, men nu är jag hel.
Utan min depresion så är jag inte hel, den är en bit av mig. En del av Amf. Den behövs för att jag ska överleva.
Trotts att den får mig att försöka ta självmord, så kan jag inte leva utan den heller.
Hat/kärlek.


Om J får reda på något, då vet jag inte vad som kommer hända.
Hon kommer bli så grymt sjukt besviken i alla fall.
Om mamma får reda på något, då blir det säkert BUP igen.
Fuck bup!
Jag ska inte tillbaka dit igen!

Usch vad jag hatar detta :(
Har världens mensvärk.
Och inte någon vanlig mensvärk man kan gå bort, eller där en ipren eller två hjälper.
Nejdå, en riktig jävla mensvärk!
Har alltid haft problem med mensen så jag har fått receptbelagda tabletter för mensvärken, men det är bara det att det knappast hjälper idag (eller igår för den delen). Typ en timme efter man har tagit den så börjar det göra ont igen. Och man får max ta två om dagen. Vågar inte chansa att ta fler. Försökte ta självmord för typ ett halvår sedan, och då tänkte jag ta typ tio av mina tabletter. Men min kompis syrra sa att det fick jag absolut inte göra eftersom om jag bara tog fyra så kunde jag dö utav detta (hon blev lite chokad och försa sig liksom). Så jag vet ju att dom är ganksa starka, så jag vågar inte ta mer än två per dag.
Men det är nog nästan värt att ta dom fyra just nu med tanke på hur jäkla ont det gör. :(
Usch, jag hatar verkligen mensen!!
Finns verkligen inget värre.
Just nu har jag bara lust att sova bort dagen så man slipper ha ont.
:(

Mensvärk.
Jävla fucking mensvärk.
Hoppas att det är därför jag har gått upp,
för att jag skulle få mensen.
Tror inte det, men hoppas.

Har inte bestämt mig helt ännu hur jag ska göra med mig paus.
Idag har jag skippat att räkna kalorierna helt.
Hatade det, men behövde ta en paus från pressen lite.

Usch jag vet verkligen inte hur jag ska göra.
Jag kommer ju gå upp i vikt ifall jag inte gör något åt det, och då kan jag ju inte ha en "paus".
Men samtidigt behöver jag all styrka till när jag ska börja den nya skolan.
Åååh!
Jag önskar att någon bara kunde svara på mina frågor.
Eller allra helst önskar jag att någon kunde trolla så jag blev smal och vacker.

Hoppas det går bra för er där ute<3

Jag  har tänkt mycket den sista veckan, eller mer än så egentligen, men speciellt denna sista veckan.
Jag har haft en massa tankar i huvudet.
Lögnerna har bara spunnit på och tankarna har blivit ännu flera och därför har jag kommit fram till en sak.
Jag tänker ta en paus ett tag.
Jag kommer antagligen inte skriva särkillt mycket på denna bloggen och kommer, tyvärr, inte läsa era bloggar häller på ett tag.
Jag behöver bara lite andrum och få komma tillbaka till ett lugn igen.
Min depresion har sakta börjat komma tillbaka och det är något jag verkligen inte vill, så därför måste jag få bli av med pressen ett tag.

Denna pausen kommer vara fram tills skolan börjar (ca 2-3 veckor eller nått). Jag kanske ångrar mig och känner för att upphäva pausen tidigare, men det vet jag ju inte nu om det kommer bli så.

Jag önskar er verkligen lycka till nu och hoppas att ni ska lyckas med era mål!
Ha det bra tjejer och stay strong!
Kram
Amf

Bara en fråga,
är det bara jag som möts av det här dagligen på bloglovin, eller finns det fler?
Haha!
Jag tror jag följer för många bloggar just nu.

Nyss var humöret på topp.
Allt var bra, kände mig pepp och glad efter samtalet. Men allt sket sig.
Pratade med en kille som jag börjar tycka om lite och självklart gick jag lite för fort fram och nu kommer han säkert aldrig vilja prata med mig igen.
Jävla äckliga jag som inte klarar av något.
Jag hatar mig själv.
Kollade på vågen med.
Den stog på 84 (jag vet, jävla äckliga fetto).
Minsta någonsin, men jag tror vågen är trasig.
Känner mig inte pepp alls.
Har en jävla choklad kaka i kylskåpet som väntar på mig också. Är så jävla nära på att hetsa, men har sagt till mig själv att gör jag det så ska jag fan skära upp hela armen. Så jag skulle bara våga!
Jag vill bara supa skallen i bitar och däcka någonstans!
Fyfan.
Vill bara gå och spy.
Har egentligen inget att spy upp.
Allt har redan gått igenom magen för ett bra tag sen.
Men vill spy för att jag inte är värd bättre.
Är inte värd något.
Enda anledningen till att jag inte går och spyr är för att mamma ligger nere på soffan och vi har väggar tunna som papper så hon skulle höra och undra vafan jag gjorde inne på toan.

Fyfan vad allt är fel!
Fyfan vad jag är fel!
Hatar mig själv!

Hade tänkt att sova, men kan inte.
Har världens klump i magen.
Varför?
Därför en kille tyckte jag var söt.

Ingen big deal tycker ni kanske, men för mig är det de. Jag har alltid varit den personen som killar bara pratar med, aldrig någon dom tyckt varit söt. Och nu har jag helt plötsligt fått höra att han tycker att jag är söt och han har skickat ett sms o kväll.
Jag är så nära på att gråta nu.
Har en massa tankar som flyger omkring i huvudet just nu.

"Du kan inte tycka om mig, jag är inte vacker än."
"Är han blind eller? Ser har inte hur jag ser ut?"
- Sånna tankar och det får mig att vilja gråta.

Jag vill ju så gärna bli älskad, jag vill inget annat.
Men jag vågar inte.
Så fort jag bara kommit i närheten av kärlek har jag blivit totalt dissad och jag bara orkar inte med det mera. Jag vågar inte bli sårad ännu en gång.

Men jag vet hur det kommer bli.
Han tycker jag är söt, vi pratas vid lite, vi träffas någon gång och sen är allt slut.
Jag kommer aldrig längre.
Kommer aldrig komma länge heller för den delen

Om ni bara vill läsa om tips, få thinspo och annat övrigt om ana, så föreslår jag att ni inte läser detta i så fall.
Detta är allmänt utanför ana-ämnet, eller typ i alla fall.

Jobbig dag idag.
Deppdag helt enkelt.
Allt har kommit ifatt mig.

Igår var jag hos bup. Har gått dit pga depression, men igår blev jag friskförklarad och kommer aldrig gå dit mera.
Det är inte sant, att jag är frisk alltså.
Jag vill inte gå dit mera så jag pratade minsta möjliga, låtsades må bra och satte på mig ett falskt leende. Och självklart funkade det.

Men nu börjar kampen på riktigt. Kampen om att få alla lögner att gå ihop.
Jag har en kompis som tvingade mig att berätta för bup om mina "matproblem" annars skulle hon ringa hem. Nu måste jag låtsas som om jag fortfarande går till bup och att jag håller på att få hjälp.
En kompis ville att jag skulle skaffa hjälp för "matproblemet" hon också och att jag skulle få hjälp med mitt självdestruktiva beteende och nu måste jag dölja armarna mer än någonsin.

Allt jag lever i är lögner.
Varje dag måste jag kliva upp och fortsätta spinna på alla lögner. En lögn för familjen och en varsin lögn för varje kompis.

Mitt liv är ett helvete just nu.
Jag vet att allt kommer rasa förr eller senare.
Men ju senare, desto bättre.